Tre systrar i Vilda Västern
 
Publicerat 2009-03-14 06:00

 I ”Swede” får läsaren möta svensken Jan ”Swede” Anderson som i slutet av 1800-talet
gjorde sig ett namn i Västern som legendarisk prisjägare, någon som fångar eller dödar
efterlysta personer mot belöning. Det är människor i hans närhet som berättar, en teknik som Pauline Wolff ibland använder i sitt arbete med improvisationsteater: tre personer får i uppgift att framföra var sin monolog i tre delar. Slutresultatet ska bli att samma händelse berättas från olika perspektiv genom att deltagarna lyssnar på varandra och bygger vidare.

– Det är en romanteknik också. William Faulkners ”Medan jag låg och dog” är väl det mest
storslagna exemplet där olika personer berättar om samma sak. Så har jag gjort i ”Swede”.
Jag låter ett tiotal personer komma till tals och har utvecklat tekniken från att handla om
samma händelse till att de beskriver samma person.

Den som improviserar arbetar dessutom ofta med genrer, ofta hämtade från filmen:
buskis, skräck, tv-deckare, musikal och film noir. Genom att byta genre lämnar man gamla
invanda roller och tar upp annan tematik. Som en västern om mod och hämnd.

”Swede” handlar om mod, mord och hämnd. Det är tre svenskättade systrar som
bestämmer sig för att hämnas på Jan ”Swede” Anderson som bär på em mörk
hemlighet. En långsam förfärlig hämnd som gör boken till en riktig rysare, mer ska inte avslöjas här.

– Egentligen är det systrarna som är hjältarna. Jag har gett dem manliga hjälteattribut.
De är ständigt vaksamma, listiga och pratar inte med främlingar. Jag har tänkt på
Clint Eastwood i de där spagettivästernfilmerna när jag gjorde systrarna. Den mystiska
cigarrettrökande hjälten, som i ”För en handfull dollar” av Sergio Leone. Systrarna är
ensamma och har ingen familj. Och de skyggar inte för våld.

Det står några cowboystövlar på skohyllan i lägenheten i Visby och hennes åttaåriga dotter
har en ljusblå cowboyhatt. Annars finns inga synliga tecken på Pauline Wolff numera är
något av en expert på 1800-talsrevolvrar och nybyggarnas vardagsliv. Fast småhästarna på
golvet i dotterns rum visar sig vara ett nedärvt intresse för hästar och från början skulle
det bli en hästbok, ett löfte till en barndomsbästis. Nu blev ”Swede” något annat,
men hästarna finns där, nästan som egna karaktärer.

Som barn återvände Pauline Wolff hela tiden till Laura Ingalls Wilder böcker om det lilla
huset på prärien, läste om dem upp till sena tonåren. Där finns detaljer som har kommit
med i ”Swede”. För att få veta mer om vardagslivet har hon också läst dagböcker från
nybyggare som berättar om umbäranden, om naturkatastrofer och ensamhet.
Men hon upptäckte också andra sidor.

– Jag ville skildra kvinnorna i Vilda Västern. Min föreställning var att det måste ha varit
fruktansvärt att vara kvinna, värre än att vara man. Men det stämmer inte. Kvinnor var en
bristvara så man blev troligen väldigt uppburen. I Västern kunde man också vara
företagare och det gick att vara singel.

– Så det var inte bara äventyrare som sökte sig dit, utan också sådana som inte passade
in i samhället. Homosexuella män var jättevanligt. I västernfilmer har de ingen framskjuten
plats, utom i ”Brokeback Mountain”. Men den är betydligt mer modern.

Intresset för vilda västern verkar komma och gå. I ”Den amerikanska mardrömmen” lanserade Susan Faludi häromåret en teori om att det amerikanska hjälteidealet – 1800-talets pionjär som slogs mot de onda – aktualiserades på nytt efter elfte september.
Och det har kommit en del västernfilmer de senaste åren, som ”Mordet på Jesse James
av ynkryggen Robert Ford”. Pauline Wolff har tittat på både nya och gamla filmer,
mest för att få en känsla för vapen och miljöer. Hon tillbringade också två veckor i
Montana i nordvästra USA, för att titta på prärien och besöka hembygdsmuseer.

Annars har hon läst. Gamla pojkböcker från femtiotalet (”otroligt roligt, men det räcker
med fyra fem stycken, de är så likartade”). Särskilt den amerikanska författaren Cormac McCarthy och hans gränstrilogi, mindre av Annie Prouxls Wyomingnoveller.
Både McCarthy och Prouxl har en genomskådande blick och obeveklig grymhet
som man hittar hos Pauline Wolff.

Om ”Swede” kan kännas lite kulissartad – på gott och ont – jämfört med dessa
amerikanska västern­epos har den i gengäld ett skandinaviskt perspektiv som skapar
närhet: utvandrarna, nybyggarna.

– I dag kommer folk till Sverige av olika skäl: ekonomiska, religiösa, på grund av krig.
Det är precis vad svenskarna gjorde för hundrafemtio år sedan, de var fattiga och
förtryckta av religionen. Men givetvis är det annorlunda att bjudas in för att kolonialisera
en hel kontinent. Hela projektet är bisarrt: vi kolonialiserar en kontinent och gör den europeisk. Det har Amerika fortsatt att göra, men nu är det den amerikanska
kulturen som ska spridas.

Det finns mycket att säga om ”Swede”. Om smutsen, hungern och sexualiteten som
breder ut sig över sidorna, om det sagolika och övernaturliga som också får plats.
Pauline Wolff har själv inte så mycket att säga om det; hon pratar hellre om hur improvisationsteatern har lärt henne att göra en historia spännande, som att leka med cliffhangers.

Hennes bok sticker verkligen ut. I tider av bästsäljande självbiografiska romaner och påhittade memoarer känns ”Swede” som en befrielse, en gestaltad berättelse med stor fantasi och historisk känsla.

Det finns en ängslighet att det man skriver ska vara relevant för vår tid. Jag ser inte
det som författarens primära uppgift, att spegla samtiden. Det kan vara det. Men jag är berättare, det är min uppgift. Vad jag sedan berättar kan vara en grekisk myt eller vad
som helst. Det behöver inte handla om vår samtid för att säga något om människan.