Ibland när jag improviserar teater blir jag så trött på mig själv. Scenerna jag spelar, historierna jag är med och berättar, blir så lika varandra. Jag har svårt att hitta karaktärer som jag inte redan har spelat hundra gånger, jag har svårt att hitta tematik som jag inte redan har gestaltat. Det här problemet blir särskilt påtagligt om jag spelar i en grupp som spelar tillsammans ofta och som känner varandra väl. Vi hamnar i invanda roller.

    Ibland kan det vara fruktbart att upprepa samma mönster, och på det sättet fördjupa karaktärer eller tematik, men ofta upplever jag att resultatet då snarast blir terapeutiskt för dem som spelar, och inte särskilt underhållande eller konstnärligt intressant. Därför brukar jag försöka bryta mönstren.

    Ett sätt att inspirera improvisatörer att gestalta olika typer av karaktärer och historier, är att arbeta i olika genrer. Jag tänker då på olika teatergenrer och, framför allt, filmgenrer. Olika filmgenrer berättar nämligen helt olika typer av berättelser där helt olika typer av karaktärer agerar. En romantisk komedi har ett ganska typiskt persongalleri som kretsar kring en ganska typisk problematik, medan en maffiafilm gestaltar helt andra typer av karaktärer och konflikter. Man kan tycka mer eller mindre om olika genrer, men de flesta berättar något om livet ur den speciella vinkel som själva genren utgör. Genrernas typiska drag är användbara verktyg för att komma åt vissa aspekter av livet. Och av den anledningen är genrerna också utmärkta verktyg för att vidga en historieberättares spektrum av berättelser. Genom att härma en genre, gärna en som man inte är så hemtam med, kan man som improvisatör se lite längre än sin egen näsa och använda sina uttrycksmedel till historier som går utanför ens vanliga spelfält.

    Detta borde vara användbart också för författare. Man skulle kunna jämföra det med att skriva en pastisch – en text som medvetet lånar uttrycksmedel typiska för en annan tidsepok, eller för den delen genre. Vanligen använder man på skrivarkurser pastischer för att öva språk och stil, men varför inte också titta på vilken typ av historia en viss genre gestaltar, vilken tematik, vilka karaktärer. Varje skribent kan då möta genren från sin egen vinkel och kanske uppstår en oväntad, och kanske till och med användbar, korsbefruktning i det mötet.

    Mina egna romaner har rört sig i helt olika genrer, genrer som jag från början inte alls varit kunnig, eller ens orienterad i, och det har lett till för mig helt oväntade berättelser. Ändå är de mina. Jag har gjort genren till min och den har hjälpt mig att hitta ut från mitt trygga och hemtama territorium. Det är en anledning för mig att fortsätta att skriva och improvisera; erfarenheten av att det finns så många okända historier som väntar på att berättas, och så många olika sätt att berätta dem på.

Allt gott,

Pauline

Tillbaka till månadens nyhetsbrev. 
Läs om min workshop ”Lust att skriva”.