I huvudena på en hoper trettonåringar
Ganska snart efter min flytt hit till Visby blev
jag headhuntad av kommunen för att delta i en satsning på kultur för skolelever.
Skapande Skola kallas den, och tanken är att professionella kulturarbetare ska
komma ut i skolorna och utifrån sina kompetenser inspirera elever och lärare att
använda det konstnärliga skapandet som ett sätt att uppnå läroplansmålen i vissa
ämnen.
Kul förstås, och bra!
Tillsammans med en bildkonstnär, en slöjdare och en skådespelare åker jag nu
runt till Gotlands 7:or i ett pilotprojekt som vi har valt att kalla ”Vykort
från Klintehamn”. Min uppgift är att i en berättelseworkshop hjälpa eleverna att
komma på berättelser från sin hemort. Berättelserna ska vara helt påhittade, och
jag har valt att låta eleverna skapa dem som kollektiva improvisationer. Med
hjälp av en mall som följer en enkel dramatisk kurva skapar eleverna historier
som de sedan ger en litterär form. Några veckor senare utvecklas och gestaltas
berättelserna tillsammans med konstnären, slöjdaren och skådespelaren.
Det är förstås ett risktagande att låta eleverna improvisera fram berättelser som sedan ska hålla för bearbetning i flera veckor framöver. En improvisation är trots allt en improvisation. Möjligheten att det blir pannkaka av berättelsen är stor. Men vi valde att ta den risken. Vi tyckte att det var viktigt att förmedla känslan av lust och prestigelöshet som improvisationskonsten bär med sig.
Eleverna har uppenbaligen kul under mina besök, och berättelserna som har uppstått ur elevernas grupp-improvisationer har blivit mycket intressanta.
De kan till exempel låta såhär:
Det var en gång en DAMP-unge på Sudret.
Varje dag fick han damp på sin mamma (få damp = slang för att blir arg).
Men så en dag fick han damp på sin pappa istället.
Därför rymde han till en cirkus.
Sedan den dagen har han DAMP på cirkusen istället.
Eller såhär:
Det var en gång en nätpedofil i Visby som hette Sexy_123.
Varje dag porrchattade han med småflickor.
Men så en dag gick han ut på stan.
Detta ledde till att han våldtog en flicka.
Sedan den dagen våldtar han bara pojkar.
Jag drabbades först av panik vid tanken på att
jag nu måste vara konsekvent och låta eleverna arbeta seriöst med dessa
berättelser i flera veckor. Det är lätt att se dem enbart som provokationer, mot
oss vuxna och mot varandra, och därför hade det kanske varit bekvämare att
avfärda dem, och be eleverna att vara lite seriösa och hitta på något nytt.
Men å andra sidan; konst – ska den inte vara provokativ? Är det inte fantastiskt
att eleverna faktiskt väljer att berätta detta, och att historierna dessutom är
sprungna ur improvisation? Om man tar berättelserna på allvar säger de
naturligtvis jättemycket om vad som rör sig i dessa trettonåringars huvuden.
Innan man jobbar vidare med berättelserna måste man förstås försäkra sig om att
de inte förtäckt handlar om någon eleverna känner. Gör de inte det, är de säkert
ett allmänt uttryck för deras vardag, och därmed ett bra stoff att arbeta vidare
med. Med rätt stöd till eleverna kan de här historierna utvecklas till rika
konstnärliga uttryck för våra ungdomars liv. Det gäller för oss som är med i
projektet att stödja berättelserna så mycket som möjligt.
Som ledare för berättandet kan jag ställa
följdfrågor till berättelsernas upphovsmän:
Varför fick DAMP-ungen damp på sina föräldrar? Hur är det att vara en DAMP-unge?
Varför rymde han just till en cirkus? Hade samma sak hänt om han hade varit en
tjej?
Och pedofilen; vad hände egentligen när han gav sig på flickan? Man undrar om
hon var en combatflicka som hade gått en bra självförsvarskurs. Eller om detta
är ett sätt att berätta om homosexualitet, och varför det i så fall måste göras
på det här viset.
Mitt äventyr med ungdomarna håller på i några veckor till. För ungdomarna själva tar skaparäventyret förhoppningsvis aldrig slut. Du kan höra med om projektet i SR Radio Gotlands reportage från Södervärnsskolan den 9 januari 2009 om du klickar här
Pauline
Tillbaka till månadens nyhetsbrev.
Läs om min workshop ”Lust att skriva”.