Maj
Glipor
I Månadsbrevet Decemberberättade jag om mitt arbete med 13-åringar i regeringens kultursatsning
”Skapande skola”, vars syfte är att professionella ”kulturarbetare” ska komma ut i högstadieskolor och utifrån sina kompetenser inspirera elever och lärare att använda det konstnärliga skapandet i skolarbetet.
I Gotlands kommun valde man att för åk 7 skapa en Berättarverkstad. I korta drag har den gått ut på att eleverna har fått hitta på berättelser om platsen de bor på, och sedan utveckla och gestalta dem i skrift, i teckningar, i träreliefer, i broderier och som muntliga berättelser. En författare (jag), en bildkonstnär, en slöjdare och en skådespelare har introducerat och väglett lärarna och eleverna i arbetet, som har sträckt sig över nästan en termin i varje klass.
Att arbeta med 13-åringar har varit minst sagt omtumlande. Idéer och föreställningar har begravts, nya tankar har väckts, insikter har spirat. Det mest glädjande och stärkande har varit att med egna ögon se att den gamla klichén om att ”den som inte har ordets gåva mycket väl kan briljera i andra uttryckssätt” faktiskt ofta stämmer. I projektet har elever som generellt betraktas som ”svaga” för att de inte kan eller är intresserade av att uttrycka sig verbalt, ofta förmått gestalta sin berättelse på ett uttrycksfullt sätt med händerna. Många som inte har självförtroende nog att teckna annat än streckgubbar, och knappt ens det, har kanske lyckats fängsla en publik när de framfört sin berättelse muntligt. Att ge eleverna möjlighet att upptäcka sina förmågor och stärka deras självförtroende på det sättet var förstås en av projektets avsikter, och det är nu inte utan att det blir lite fuktigt i ögonvrån när resultatet blivit just detta.
Nästan alla trettonåringar jag har mött de här månaderna gömmer sig bakom en massa lager av beteenden och attityder, en slags masker, som hindrar andra från att se vilka de egentligen är. Det är inget nytt, man kan väl till och med säga att det är naturligt. I de berättelser som de improviserat fram och sedan mejslat till, finner man däremot stoff som berättar något om dem. I de flesta fall är eleverna nog själva helt omedvetna om vad deras historier berättar om deras drömmar, rädslor och förhoppningar. Tack och lov. För gläntar man en gnutta på historierna, läser man en aning mellan raderna, så skymtar man ofta elevens alter ego där. Lyssnar man noggrant på berättelserna så lär man sig hisnande mycket om vad det är att vara ungdom på Gotland idag.
Jag tror att vi lockade fram det. I arbetet med improvisation, i arbetet med händerna och med rösten, tror jag att vi avledde deras uppmärksamhet och lyckades öppna små glipor i maskerna genom vilka vi kan se berättelserna om dem själva hastigt och flyktigt glimra till.
Läs om min workshop ”Lust att skriva”.