Pauline Wolff: ”Swede”

Fast nej, nu ljög jag. Vem säger nej till en hyfsad västern?
I nästan ett sekel har genren varit ett givet inslag i en ordinär
manlig bildningsgång, från pojkrummets ”Lucky Luke”, över
tonårens spagettivästern med Eastwood och Leone, till
vuxenlivets möte med akterseglade cowboys hos Cormack McCarthy.

Nej, det är när jag läser att Pau­line Wolff, en yngre, samtida svensk
författare, har ridit västerut som jag blir nervös. Här tycks någon
uppenbarligen ha slagit knut på sig själv för att förvåna. ”Vem väntar sig
en västernberättelse av en svensk kvinnlig författare – 2009”, som det
talande nog står i förlagsreklamen.

Vad kan alltså Wolff göra i det litterära kulissförrådet i High Chaparral,
mer än glädja förlagets marknadsavdelning?

Rätt mycket visar det sig. ”Swede” är en orgie i cowboyparafernalia.
Här har vi den väderbitne hjälten, Jan ”Swede” Anderson, som skipar
rättvisa i en gudsförgäten värld och som räddar oskyldiga och straffar
onda med samma nit. Här har vi också det dammiga scenrummet
komplett med prärie, kaktusar och löddrande hingstar. Här har vi sist
men inte minst en vapenkatalog så lång och initierad att man börjar
undra om inte ”Swede” är spökskriven av Jan Guillou. Ingen osäkrar
här sin revolver. Man skjuter ögonblickligen skarpt med sin Henry
eller Navy, American eller Winchester.

Man måste medge att det är styvt gjort. Wolff har fångat genren på
kornet.

Men det som imponerar är inte så mycket hennes behärskning av
stoffet i kulissförrådet som hennes förmåga att stampa liv i dammet.
Så är hennes bakgrund också en annan än den ordinäre Bill &
Ben-läsarens. Wolffs Katapultprisbelönade debut, ”Bilder av Malin”,
 var en tidstypisk men intensivt laddad skildring av en fadersrelation.

I sin andra bok, den stort anlagda romanen ”Vi är luftens drottning”,
prövade hon sina vingar som mytskapare och fabulatör i en hi­storia
om ett släkte av skeppsburna kvinnliga luftakrobater. Möjligen var den
mer lyckad som konstnärlig självständighetsdeklaration än som roman,
men den visade att Wolff inte räds att göra det oväntade och att hon
dessutom har den stilistiska spänst som behövs för att svinga sig
mellan genrerna.

Västernromanen ”Swede” bekräftar det. Wolff är uppenbarligen inte en
författare som andra, som har sin grundberättelse och som bygger sitt
författarskap på att variera den i ständigt nya omklädnader. Hos henne
är snarare omklädnaden allt. Litteraturen blir på känt vis ett spel med
tecken, och författarens ansikte en mask.

Det är lätt att känna sympati för Wolffs trots mot författarskapet såsom
vi känner det. Och måste man i själva verket inte beundra någon som
på fullaste allvar söker övertyga oss om det meningsfulla i att läsa
västernromaner 2009?

Historien om Jan ”Swede” Anderson är den klassiska berättelsen om
hjältens fall. Wolff berättar den genom ett antal personer som alla står
honom nära. Hans syster får säga sitt, liksom hans hantlangare och
hans fiender. Hans eget perspektiv får vi emellertid inte tillgång till, vilket
för med sig att personen ter sig aningen mindre som en vandrande kliché
i chaps och aningen mer som en mänsklig gåta. Denna gåtfullhet är
samtidigt kongenial med hjälterollen, vilket gör att Wolff kan ta ut
svängarna formmässigt utan att svika sitt stoff.

Men ”Swede” är en annorlunda västern också av andra skäl. Wolff har
använt den svenska kopplingen till att saxa in ett antal rent Mobergska
passager som handlar om det gamla landet. Språkförbistring, hemlängtan
och livskramp förs in i en berättelse som också på intrigens nivå kommer
att handla alltmer om flykt och öde. Prisjägaren ”Swede” är kanske inte
den godhjärtade hjälte han utmålas som, utan snarare en förövare bland
andra som försöker undfly sitt förflutna.

Det som jagar honom är Wolffs mest lyckade påfund. Likt tre antika
hämndegudinnor förföljer nämligen systrarna Steen den stackars prisjägaren
romanen igenom. Och det är man glad för, eftersom Jennifer, Ada och Edith
är några av det mest skräckinjagande och samtidigt mest ömkansvärda
gestalter jag stiftat bekantskap med i en svensk roman på mycket länge.
Ena stunden framträder de som avtrubbade mördare, nästa som utmärglade
flickprostituerade, nästa åter som övergivna barn. I dem har romanen sitt
mörka hjärta och sin oroande bekännelse till livet som ren instinkt.

Men att Wolff har talang för att skriva grotesk är inte enbart av godo. I sista
hand är det som om ”Swedes” olika komponenter inte vill gifta sig. Läst för
sin intrigs skull är den snitsigt hopkommen men alltför litterär. Läst för sin
människoskildring är den oväntat nyansrik men samtidigt låst av intrigromanens
klichéer. Läst, slutligen, för sin skräckromantiska ödesstämning är den direkt
lysande men gång på gång punkterad av sin psykologiska realism.