Några ord om Swede


Den vanligaste frågan jag får när jag berättar om arbetet med "Swede" är hur jag kom på idén att skriva en western. Det har också varit den vanligaste invändningen. Varför en western av en svensk kvinna år 2009?

   Jag har en handfull olika förslag till svar som jag brukar alternera mellan, men det egentliga, och fram till nu aldrig använda svaret är hämtat från mitt arbete med improvisationsteater.

   Det är helt enkelt så att jag älskar att arbeta i genres och att westerngenren, innan jag började skriva, var en av dem som var mig mest främmande.

 

Om fördelarna och tjusningen med att arbeta i genres har jag skrivit om förut (Månadsbrevet April). Sammanfattningsvis kan man säga att eftersom olika genrer berättar helt olika typer av berättelser, där helt olika typer av karaktärer agerar, berättar de också helt olika saker om livet. Genrernas typiska drag är alltså användbara verktyg för att komma åt olika aspekter av världen. Att använda en genre har hjälpt mig att hitta ut från mitt trygga och hemtama territorium när jag ska hitta på en ny berättelse.

 

Just därför var det mest intressant att titta på en genre som inte låg mig så varmt om hjärtat. För det första beskriver en traditionell western en helt manlig värld. Mina tidigare böcker har främst behandlat kvinnliga erfarenheter. För det andra utspelas den i en tid och miljö som vid ett första ögonkast inte har så mycket med mitt eget kulturarv att göra. För det tredje rör den sig kring teman som hämndbegär och mod; egenskaper som ligger långt från vad som driver mitt eget skrivbordscentrerade liv framåt.

   Vägen in i en främmande genre och tidsepok kantas förstås av massvis av research. Jag har inte bara lärt mig en massa om turnyrer, shotguns, goldnuggets och politisk historia, utan också att kvinnor spelade en aktiv och central roll i byggandet av Det Nya Landet over there. Mitt antagande att western uteslutande är en manlig genre – bara för att berättelserna oftast gestaltas av män – har kommit på skam.

   Det har även idén om att mitt kulturarv inte skulle vara förbundet med USA:s historia. Hallå! Det är bara några enstaka generationer sedan hela USA:s vita befolkning kom farande över sjön från Europas alla hörn och kanter. Vi är på sätt och vis delaktiga i kolonisationen av den Nordamerikanska kontinenten, det var våra släktingar som bröt marken där. Man kan också vända på kakan och titta på den från ett annat håll: För 150 år sedan var det svenskar som på grund av fattigdom och förtryck sökte sig utomlands. Numera är det andra som av samma

skäl söker sig till oss.

   Men den kraftigaste kicken ut i det okända har ändå varit att arbeta med westerns typiska tematik. List. Mod. Och Hämnd. Begrepp som jag inte tycker mig ha så mycket personliga erfarenheter av. Kan man i så fall gestalta dem på ett trovärdigt sätt? Har man rätt att göra det?

Mitt svar blir förstås Ja. Det kan man. Jag har enkelt intagit dessa egenskaper över tangentbordet. Jag bestämde mig för att uppleva dem. På det sättet levde jag dem. De for genom mitt sinne och jag gjorde dem till mina.

   Precis som westerngenren.

 

   Att göra så har varit min egen lilla protest mot den jag-upptagenhet som sägs prägla dagens svenska romanprosa. Författaren behöver inte enkom berätta om det hon har upplevt. Likt skådespelaren kan hon istället uppleva det hon berättar. Jag ser mig som berättare i första hand. Inte som en projektionsduk av mitt inre. Det inre sipprar igenom ändå. Vare sig jag vill det eller inte.

   Därför en western av en svensk kvinna år 2009.

*


Ibland frågar någon, med glimten i ögat, om det inte händer att jag, som är författare, snor uppslag från mina elever när jag håller workshops eller kurser i improvisationsteater. Och kanske händer det ibland att vissa berättelser eller gripande scener dröjer sig kvar och kanske inspirerar mig att skriva något.

Ett sådant ögonblick infann sig redan någon gång runt 1997, när jag just hade upptäckt improvisationsteater. Det var en elevföreställning, och tre improvisatörer stod på en nedsläckt scen med varsin spotlight riktad mot sig.
De fick varsitt förslag av publiken (kanske ett yrke, en hobby eller en favoritpryl) och utifrån detta ”blev” de tre olika karaktärer som skulle hålla varsin
monolog om en händelse i sina liv. Stämningen i salongen blev tät och alldeles tyst när den första improvisatören ”blev” en sorgsen kvinna som gripande började berätta om när hennes syster blev svårt sjuk. Hon avbröts plötsligt av att en annan improvisatör, i skepnad av en stressad affärskvinna, berättade om en vanlig dag på jobbet. Hon i sin tur blev avbruten av den tredje, som gestaltade en tonårskille med hiphopdrömmar. Improvisatörerna turades sedan om med sina monologer, och när scenen var slut hade de lyckats väva samman sina berättelser till att handla om en och samma händelse, men sedd ur tre helt olika personers perspektiv.

Jag var hänförd. Vilket grepp! Upplägget påminde på något sätt om riktigt god litteratur, sådan som inte skriver sin läsare på näsan, utan låter henne dra egna slutsatser. Händelseförloppet som de tre karaktärerna beskrev hade driv, var spännande och intressant att lyssna på, och man fick dessutom inblick i tre karaktärers väsen och liv, vilket vidgade berättelsens spektrum; breddade berättelsens rum.

Den form de tre improvisatörerna arbetade med kallas Tre Monologer.
Det är möjligt att upplägget en gång i tiden inspirerades av en roman.
Greppet att skriva en historia utifrån flera olika perspektiv är ju inte helt ovanligt. 
"Swede" började nog gro den där kvällen 1997. När jag själv började leda kurser i impro några år senare utvecklade jag en egen variant av Tre Monologer. Istället för att låta olika karaktärer beskriva ett händelseförlopp, lät jag dem beskriva en annan karaktär.
Då blev det alltså inte en händelse som belystes av olika röster, utan en person.
En person som får en så mångfacetterad belysning blir förstås också väldigt rik på liv.

Jag skrev "Swede" med båda dessa varianter i bakhuvudet. Min tanke var att skriva en riktigt spännande historia och samtidigt pröva ett nytt sätt att beskriva en huvudperson. Och att låta allt detta ske enbart genom att låta olika karaktärer komma till tals och framföra sin egen berättelse. Huvudpersonen själv får däremot aldrig ordet.


TILLBAKA